Julia
När natten är kall
och alla stjärnor blottar sin skönhet
finns det någon
som bara genom sin existens
överbevisar all skönhet.
Som ett opålitligt och hårt hav
vars vågor sväljer skepp
och nöter sönder bergsväggar,
så är hennes lockiga hår.
Likt vår egen stjärna Solen,
vars strålar både värmer
och lyser upp
så är hennes leenden.
När natten är mörk
och alla stjärnor lyser klart
finns det något
som bara genom sin existens
ger ljus i det svarta.
Månen glimtar till på himlen,
likt dina ögon glimtar till
när våra blickar möts.
Det sägs att skratt lättar hjärtan
det säger inte jag.
För mitt hjärta flyger iväg,
då jag hör hennes skratt.
Varför ska du då dricka ditt gift,
kära Julia?
---------------------------------------------------------
Såg en pjäs på lägret som en grupp från Tynnered satte upp. Pratade lite med dem efteråt, och det visade sig att pjäsens Julia gillade poesi. Så jag skrev denna till henne. Behöver jag säga att hon tyckte om den? =)
