Sebastian

Tiden känns frusen.

Så är det alltid

då man väntar.

Och man känner sig maktlös,

för man vet att en timme är 60 minuter,

3600 sekunder, en evighet.

Jag önskar att jag

kunde få spara dessa sekunder

till något bättre.

Jag önskar ett ögonblick

i dina ögon,

några minuter inuti dig,

en stund i din famn,

och en evighet med hela dig.

Att spara en timme är omöjligt,

att drömma om dig,

i en timme,

är olidligt,

att vara en timme med dig

är oförglömligt.

Att tycka om dig är evigt.

Tiden är frusen,

men så ska det vara

när man väntar.

Det finns få saker

som är tystare än en viskning.

Men när något inom en går mitt itu,

och tårarna börjar rinna,

först då får man uppleva äkta tystnad.

En tår rullar ömsom snabbt och hänsynslöst,

ömsom långsamt och bitande.

Ibland är de många,

ibland är de få.

Min nallebjörn är blöt.

För vad annars kan jag krama,

när du ej är här.

Vad annars ska trösta mig,

när du ej är här.

Jag vill sova,

men mina ögon svider.

Öppna och stängda

bränner tårarna dem,

och håller mig vaken.

Jag tänker på dig.

Du kanske sover,

du kanske drömmer,

du kanske gör som jag.

Jag önskar att jag kunde höra dig.

Men jag hör ingenting.

Inte ens en viskning.

Du är vatten som lever.

I olika former

försöker du ta dig in

i mig

och dränka mig.

Jag sluter ögonen,

men det spelar ingen roll.

Jag är redan på botten,

där trycket

håller mig fången.

Jag kan inte andas,

för då spränger

du mig inifrån.

Jag kan inte se,

för det enda jag skulle se

vore dig.

Du är kall,

genomskinlig,

och svekfull.

Din stil är alldeles

för vågad.

Du är vatten.

Du är regnet.

Du är isen.

Du är regnbågen.

Du är allt vacker som finns,

samtidigt är du

det värsta som någonsin hänt mig.

Blå.

Det är min färg.

Jag kommer aldrig bli mig själv igen,

jag kommer aldrig att nå ytan

innan du trängt igenom,

fyllt mig med hat,

för att sedan låta mig flyta iväg.

Jag ruttnar långsamt,

de flesta gör sitt bästa

för att föda på mina rester.

Det jag än gång var

är nu bara ett kranium

på någon skräpig sandstrand.

Inte för att jag vet något om dig,

men du för mig på ett speciellt sätt.

Över det som ögat ser,

förbi det örat hör,

och långt bortom all känsel och doft.

Något som luft,

du sveper om mig med kyla

för att jag ska hålla värmen.

För att jag ska vara lagom het,

bara så du inte bränner dig.

Jag vet inte var jag är,

vilken värld jag tillhör

eller var mina fötter går.

Jag litar på dig,

och låter mig föras vidare.

När jag tänker efter,

vet jag väldigt mycket om dig.

Jag behöver bara minnas det,

bara minnas hur framtiden ser ut.

Du är vinden i min rygg.

Varje slag i dimma

behöver sin stupade hjälte.

Annars vore ju hela poängen

med att bråka om ingenting

helt orelevant.

Varje verbalt slag

har för avsikt att träffa käken,

men så sant som det är sagt;

de missar,

och träffar hjärtat.

Du får mig att känna mig nerslagen.

Jag är kraftlös för dina handlingar,

jag orkar inte stå upp

för varken mig själv

eller mina vänner.

Jag vet inte åt vilket håll

jag ska skrika.

Jag vet bara att du är där

någonstans i den tjocka dimman.

Stolen, sängen, golvet,

allting finns där,

allting rör sig

på min näthinna

men vad gör inte det.

Mina händer är bundna,

och vart jag än går,

vad jag än gör,

känns det som om,

tio fingrar styr mitt liv.

Det finns fyra dörrar,

men bara en utväg,

det finns så många saker,

men bara en utväg.

Varken stolen, sängen

eller golvet hör mig.

Det enda jag vill göra

är att kasta ut allting

genom fönstret,

sätta mig i ett hörn,

och låta tio fingrar

styra mitt liv.

Du sover,

men du känner det.

I dina drömmar finns det,

och det påminner dig hela tiden

om att du är lycklig.

För oavsett om du kan

ta på det eller inte

känns det ändå som

en varm hand

som håller på din kind.

Rodnaden,

som får allt att kännas overkligt.

Likt då kinderna är varma,

och näsan är kall.

För trots att det är kallt

håller du, och någon annan

dig varm.

Du, och någon

i dina drömmars värld.

Var har jag varit,
och var är jag på väg?
Vilken väg gled jag av,
och var börjar jag igen?

När man mister den
som står en närmast,
är allt plötsligt
så svårt att förstå.

Jag förstod ingenting.
Jag vet inte ens
om jag var vid liv.
Men så en natt.

Det är inte förrän man ser
sin skugga i Månens ljus
som man kan minnas
vem man egentligen är.

Jag gled av min väg,
men är på fötter igen.

Jag gled av min väg,
men nu minns jag
vem jag är.

Var än regnet dansar ner,

blir det inte blötare.

För oavsett storlek på vattendroppe

faller tårarna tyngst.

När dina ord når mina trumhinnor,

tänder de en gnista inom mig.

Min själ sprängs,

och tårarna blir till is.

Nu står jag här,

fastfrusen och ensam.

Okapabell att ta mig loss.

Tiden går, och hjärtat slår.

Kan inte någon,

bara ta min hand

och leda mig över isen.

Led mig ifrån mitt hav av tårar.

Bryt mig loss ur mitt isfängelse.

Visa mig vad kärlek är.

Då kan jag tina och bli varm.

Jag döper dig till Våren,

och mina glädjetårar ska forsa fram.

Varma tårar av kärlek,

ska åter smälta samman min själ,

och göra mig fri.

Fri, och kär.

Du gjorde mig till kung.
Jag blev placerad på ett schackbräde,
som du kallade livet.
Ett liv i svart och vitt,
där saker man gör inte går att ångra.

Jag är dömd att ta ett steg i taget,
att alltid få vänta till sist,
att få se nära och kära lämna mig,
en efter en.

Du tog min drottning ifrån mig,
tidigt i mitt liv.
Henne som jag alltid lutat mig mot.
Den enda pjäsen på mitt bräde,
som jag kunnat kalla min mor.

Jag är ensam kvar nu,
för det finns ingen kvinna
jag kan se upp till längre.
Ingen kan ge mig den närhet,
som jag, och varje kung behöver
för att orka kämpa.

Utan mamma, min drottning,
är jag Kung Ingenting.

(Den här är om dig mamma. Jag var "känslomässigt sårbar" i helgen och kom att tänka på hela situationen. Så det är inte så illa som det kanske låter, du vet, bryderier och så. Älskar dig =D)

En kall vind,

och sex klockslag senare

bryter sig himlen loss

och faller isär,

och ljudet av glassplitter

får bli min melodi.

När någon går

genom vita salar

så sterila.

Med ljudet av kallt stål

mot kaklat golv,

blöder jag tårar.

I mörkrets värld

är alla välkomna,

till Himmelen

kommer endast få.

Fryser du än?

Genom sista korridoren,

genom sista andetaget,

glider Döden iväg

och lämnar kvar

något som kämpat

ett helt liv,

för att få dö.

Förlåt herr Lieman,

men du är sen.

Jag vred om din klocka

när du sov,

för att änglarna skulle hinna först.

------------------------------------------------------------

Jag är bara rädd :(

När vår by
för första gången i november
blivit garnerad med tystnad,
med små flingor som viskar
och ber vinden vara tyst,
och ber molnen slumra till
och ber månen lysa starkare
än sin storebror,
lämnar anden min kropp.

Tidigare idag,
föll änglarna från hilmen.
Små fragment av kärlek
föll långsamt ner från skyn,
och omfamnade landskapet,
gav det ett täcke,
gav det ett lugn,
och gav det en framtid.

Min natt är mörk.
Trots min utmattning,
kan jag inte sova.
Ändå är förutsättningarna
de absolut bästa.
Jag vrider på min persien,
och ser ut över skogen.
Likt fallskärmshoppare
invaderar de vår miljö,
för att täcka så mycket land
som möjligt.

Nu kan jag sova säkert,
för jag vet att soldaterna
är på min sida.
När snön faller
försvinner mörkret ur mina sinnen
och skänker kroppen ro.

Jag ska aldrig någonsin
glömma hur det känns,
när vi bara över en natt
är i Paradiset.

------------------------------------------------------

Inatt lyser Månen så klart att man får en skugga (som om man stod precis under en gatlykta). Riktigt mäktigt faktiskt!

När man köper ett pussel
får man oftast över tusen bitar,
och varje bit
passar bara med en annan bit.
Som våra händer.

När man tappar en skål
går den oftast i tusen bitar,
och varje bit
kan bara sättas ihop,
med rätt bit.
Som våra fingrar.

När ett hjärta brister
går det alltid i mer än tusen bitar,
och man vet aldrig
vilka bitar som passar med vilka.
Endast du kan göra mig hel.

Ta mitt hjärta
och limma ihop det
med din omtänksamhet.

Ta dina händer
och dina fingrar,
finn mina händer
och mina fingrar.

För våra händer passar ihop.
Likt pusselbitar,
likt bitar från en krossad skål,
likt två trasiga hjärtan.

Håll i min hand,
och jag är förevigt hel.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Skrev den här till Katja idag. Vi satt i bilen från Heron och höll varann i handen. Våra händer passar så himla bra ihop. Verkligen som två länkar i en kedja. Ha det bra ni som läser =)

Om sanden rinner neråt
betyder det att tiden går.
Det betyder att ännu en minut gått
sen jag fick se dig sist.
Ett timglas
ljuger aldrig.

För varje steg jag tar
saknas mig en hand
att hålla i.
För varje steg jag tar
blir handen min kallare,
och kallare.

Alla säger att det är
som att kasta en boll mot en vägg.
Bollen glider igenom luften,
träffar väggen,
och studsar tillbaka.
Men vad ska jag med bollen till
om väggen är så långt bort?

Tänk om sanden rann uppåt,
så hade min hand sluppit vara kall.
Tänk om tiden stod still,
så skulle aldrig du
behöva sova dig igenom dagarna,
bara för att ligga sömnlös om nätterna.

Jag kan inte heller sova,
den raspande känslan
av sand emot glas
håller mig vaken.

Sömn spelar ingen roll,
så länge jag får vara med dig.
Och nästa gång vi ses,
får du inte lov att säga,
att det var jag som råkade tappa
timglaset i golvet.




Bara tiden gick långsammare. Hoppas vi får en trevlig helg tillsammas. Det om något borde vi få!

Troligtvis är du

den enda av sitt slag.

En ensam blomma

på en stor äng.

En ensam människa

vid en tom busshållplats.

Efter några timmar

i det iskalla regnet

inser jag vad jag måste göra.

Du ska inte behöva

gå ensam längre.

Regnet öser ner

och jag ser dig inte,

varken på ängen

eller på busshållplatsen.

Är det så, att jag inte är värd

att få se dig?

Ensam, trodde jag,

för jag såg mig inte omkring.

Jag tittade uppåt, och såg dig

flygandes som en fågel.

Du var fri och lycklig.

Så slutade det att regna.

Solen sken,

molnen försvann.

När jag tittade igen,

såg jag att solen var du.

Du lyser upp min vardag,

och får mig att längta efter dig

om natten.

--------------------------------------------------------------

Så hade man tråkigt igen. Så jag skrev en till dikt till Teres :P