Sebastian

När vår by
för första gången i november
blivit garnerad med tystnad,
med små flingor som viskar
och ber vinden vara tyst,
och ber molnen slumra till
och ber månen lysa starkare
än sin storebror,
lämnar anden min kropp.

Tidigare idag,
föll änglarna från hilmen.
Små fragment av kärlek
föll långsamt ner från skyn,
och omfamnade landskapet,
gav det ett täcke,
gav det ett lugn,
och gav det en framtid.

Min natt är mörk.
Trots min utmattning,
kan jag inte sova.
Ändå är förutsättningarna
de absolut bästa.
Jag vrider på min persien,
och ser ut över skogen.
Likt fallskärmshoppare
invaderar de vår miljö,
för att täcka så mycket land
som möjligt.

Nu kan jag sova säkert,
för jag vet att soldaterna
är på min sida.
När snön faller
försvinner mörkret ur mina sinnen
och skänker kroppen ro.

Jag ska aldrig någonsin
glömma hur det känns,
när vi bara över en natt
är i Paradiset.

------------------------------------------------------

Inatt lyser Månen så klart att man får en skugga (som om man stod precis under en gatlykta). Riktigt mäktigt faktiskt!

När man köper ett pussel
får man oftast över tusen bitar,
och varje bit
passar bara med en annan bit.
Som våra händer.

När man tappar en skål
går den oftast i tusen bitar,
och varje bit
kan bara sättas ihop,
med rätt bit.
Som våra fingrar.

När ett hjärta brister
går det alltid i mer än tusen bitar,
och man vet aldrig
vilka bitar som passar med vilka.
Endast du kan göra mig hel.

Ta mitt hjärta
och limma ihop det
med din omtänksamhet.

Ta dina händer
och dina fingrar,
finn mina händer
och mina fingrar.

För våra händer passar ihop.
Likt pusselbitar,
likt bitar från en krossad skål,
likt två trasiga hjärtan.

Håll i min hand,
och jag är förevigt hel.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Skrev den här till Katja idag. Vi satt i bilen från Heron och höll varann i handen. Våra händer passar så himla bra ihop. Verkligen som två länkar i en kedja. Ha det bra ni som läser =)

Om sanden rinner neråt
betyder det att tiden går.
Det betyder att ännu en minut gått
sen jag fick se dig sist.
Ett timglas
ljuger aldrig.

För varje steg jag tar
saknas mig en hand
att hålla i.
För varje steg jag tar
blir handen min kallare,
och kallare.

Alla säger att det är
som att kasta en boll mot en vägg.
Bollen glider igenom luften,
träffar väggen,
och studsar tillbaka.
Men vad ska jag med bollen till
om väggen är så långt bort?

Tänk om sanden rann uppåt,
så hade min hand sluppit vara kall.
Tänk om tiden stod still,
så skulle aldrig du
behöva sova dig igenom dagarna,
bara för att ligga sömnlös om nätterna.

Jag kan inte heller sova,
den raspande känslan
av sand emot glas
håller mig vaken.

Sömn spelar ingen roll,
så länge jag får vara med dig.
Och nästa gång vi ses,
får du inte lov att säga,
att det var jag som råkade tappa
timglaset i golvet.




Bara tiden gick långsammare. Hoppas vi får en trevlig helg tillsammas. Det om något borde vi få!

Troligtvis är du

den enda av sitt slag.

En ensam blomma

på en stor äng.

En ensam människa

vid en tom busshållplats.

Efter några timmar

i det iskalla regnet

inser jag vad jag måste göra.

Du ska inte behöva

gå ensam längre.

Regnet öser ner

och jag ser dig inte,

varken på ängen

eller på busshållplatsen.

Är det så, att jag inte är värd

att få se dig?

Ensam, trodde jag,

för jag såg mig inte omkring.

Jag tittade uppåt, och såg dig

flygandes som en fågel.

Du var fri och lycklig.

Så slutade det att regna.

Solen sken,

molnen försvann.

När jag tittade igen,

såg jag att solen var du.

Du lyser upp min vardag,

och får mig att längta efter dig

om natten.

--------------------------------------------------------------

Så hade man tråkigt igen. Så jag skrev en till dikt till Teres :P

Det känns som om jag inte finns.
När vi satt där på bänken,
sipprandes på vår latte
kändes det som om vi inte visste
vad som skulle hända härnäst.

Men tåget stod där,
och du var tvungen att gå på.
Jag sprang runt,
för att kunna se ditt ansikte
en sista gång.

När mina ögon mötte dina
och jag hörde din röst i telefonen,
kände jag det.
Ett hårt slag i magen,
och tårarna gör sig redo.

Något sliter tag i mig,
och du slet tag i mig.
Jag sprang tillbaka
för att åter låta våra läppar mötas.

När visselpipan ljöd,
såg jag ditt förskräckta ansikte,
och du försvann hastigt in,
och tvingades lämna mig kvar.
Jag bankade förtvivlat på rutan
för att en sista gång få se dig.

Om ändå min kropp kunde smälta,
så jag kunnat ta mig in till dig.
Jag hatar att se dig så där
och inte kunna göra något åt dig.

Det känns som om jag inte finns,
nu när jag sitter här.
Jag sitter här än,
trots att det var år sen du åkte.
Jag ska sitta här,
tills du kommer tillbaka igen.

Jag ska sitta här,
tills jag får dig
och mitt liv,
tillbaka.

----------------------------------------------------------------------------------------

Skrev den här dikten nu. Den handlar om när jag lämnade Katja vid tåget, när hon skulle hem. Jag VET, det är mycket Katja hela tiden, men jag frågar ju henne bara vad jag skriva om. Denna gången var det om oss jag skulle skriva. Tyckte att det här ögonblicket var det som skulle bli bäst =)



Bjuder på denna :D Skulle ta en snygg egobild, vettefan om jag lyckades så bra dock...

Till dig, du som inte vet

var du ska ta vägen

när handen du höll

släppte taget i mörkret

och sprang sin väg.

När modet flyr,

finns det inget vi kan göra.

Vi står kvar på samma plats

tysta, rädda,

för att något ska skrämma en.

När hjälpen väl kommer

står vi bara kvar.

Vi hör ingenting,

för vi vill inte höra.

Vi känner ingenting,

för känseln är försvunnen.

Jag vill inte ta dig från mörkret.

Att tvinga dig vidare

vore som att kasta sig

ut för en klippa.

Du kan aldrig flyga upp igen.

Jag vill ta din hand,

och värma den.

Jag vill stå i mörkret med dig

tills du känner mitt hjärta slå,

tills du hör mina ord.

Tills du hör

"jag älskar dig,

och tänker aldrig lämna dig"



.
Tyckte denna bilden var så fin =) Googla bara ljus i mörkret så finns den där.
Dikten är till Katja. Fick lust att skriva något, så jag frågade om hon ville ha en dikt.
Och det ville hon =)

Om jag fick välja mellan förmågan

att skapa liv, eller rädda liv,

skulle jag vara självisk

för jag vill kunna skapa

något vackert.

Jag vill ha något

som är bräckligt,

som inte kan gå,

som väcker mig mitt i natten

med gälla skrik.

Att kunna ge tröst

åt något hjälplöst,

är som att ge kärlek

till någon man älskar.

Det är det bästa som finns.

Ska vi? Eller ska vi inte?

Ska vi skapa, eller ska vi rädda liv,

och inte kunna ge oss själva

en ny chans, i en annan kropp?

Låt oss vara själviska.

Låt oss ha barn.


Mitt kusinbarn Yohanna =) Hon är väldigt söt hon. Kommer någon ihåg Mon Chichi?
Hon är galen i de små aporna. Här härmar hon en. Kommer snart få ett till kusinbarn! =)

Varje gång man träffar någon

faller löven gula från träden,

de faller för att ge plats

åt de nya skott

som skjuter fram.

Oavsett årstid

kan man lita på

att kärleken grönskar,

och att solen ger

den värme den behöver.

Varje gång jag träffar solen

fylls jag åter av livslust,

för när hon ler

står tiden still,

och jag kan andas in

hennes kärlek.

Något så underbart,

som en sol som alltid skiner.

Något så underbart,

som du.

---------------------------------------

Skrev den till Katja. Vi fick så lite tid tillsammans. Det är orättvist. Man vill träffas oftare, men 50 mil är mer än vad man tror. Ska kämpa för att det ska bli ändring på det =)


Hösten är här. Träden brinner, och endast askan faller till marken. Snart kommer vintern med all dess kyla, snö, karghet och fruktlöshet. Man kan bara längta till våren, då naturen likt fågel Fenix, reser sig upp ur sina kvarlevor, och åter börja blomstra.

Fången i en passiv form
orörlig, oflexibel,
oförmögen att bara vara
att flyta omkring, och känna andra
fången i en mänsklig kropp.

Från att vara något litet
obetydligt och tråkigt,
har jag växt ihop
med själar nära mig.

Jag hör dem där ute
slag mot en ridå av kött
de vill ut, jag vill ut,
alla vill ut, men alla är fast.
I dockor är vi bundna,
fångna i mänskligheten.

I min utveckling
har jag stött på hinder.
I synnerhet rädslan,
en mörk skugga
som ständigt förföljer,
bryter ner, äter upp
förstör.

Oavsett vilken riktning,
oavsett vilken tidpunkt,
har jag känt den.
Den har velat att jag ska gå ensam
den har ned kloroform tystat mig
då mitt ständiga bultande
fått svar.

Speciellt när min docka,
hittat en annan docka,
som den vill vara med.
Med morse kan jag höra,
vad den andra själen säger.
"Vill du vara min vän?"

Det är inte lätt,
när den själen försvinner.
Man lämnas åter igen ensam.
Kärleken, som den så fint heter
är lika lömsk som rädslan,
men ack så mer givande,
och dock så mer tagande.

Jag längtar till den dag,
då jag får lämna denna
lättmanipulerade robot,
vars kretsar är sköra,
vars sinnen lätt övermannas.
När kedjorna bryts,
då kött blir jord,
och jord blir luft.

Jag ska se resterna av min kropp
då jag sakta med stilla svävar iväg.
Då jag bestämmer över mig själv,
då inget förutom Du begränsar mig.

Minns du? Det raspande ljudet,
som köttet framställde,
då vi smekte varandra inuti oss själva.

Minns du? Kärleken vi tog med oss.
Den utan bekymmer och sorg.
Det raspande ljudet som betydde
"jag älskar dig".

-----------------------------------------------

Min ledare, som heter Beata, läste några av mina dikter, och tyckte jag var riktigt bra. Så hon bad mig skriva om min inre resa. Jag vet inte om det blev exakt som hon tänkte sig, och det blev ju inte som jag tänkt mig heller. Men den blev mycket bra tycker jag.

Själva händelsen kan ni ju klura på vart den är tagen ifrån.

Saknar dig <3

När natten är kall

och alla stjärnor blottar sin skönhet

finns det någon

som bara genom sin existens

överbevisar all skönhet.

Som ett opålitligt och hårt hav

vars vågor sväljer skepp

och nöter sönder bergsväggar,

så är hennes lockiga hår.

Likt vår egen stjärna Solen,

vars strålar både värmer

och lyser upp

så är hennes leenden.

När natten är mörk

och alla stjärnor lyser klart

finns det något

som bara genom sin existens

ger ljus i det svarta.

Månen glimtar till på himlen,

likt dina ögon glimtar till

när våra blickar möts.

Det sägs att skratt lättar hjärtan

det säger inte jag.

För mitt hjärta flyger iväg,

då jag hör hennes skratt.

Varför ska du då dricka ditt gift,

kära Julia?

---------------------------------------------------------

Såg en pjäs på lägret som en grupp från Tynnered satte upp. Pratade lite med dem efteråt, och det visade sig att pjäsens Julia gillade poesi. Så jag skrev denna till henne. Behöver jag säga att hon tyckte om den? =)

Att åka från någonting

som står i lågor,

och skriker mitt namn,

och längtar efter min röst

är som att dö, från livet.

Ju längre ifrån dig jag är

ju längre ifrån lycka är jag,

för inget är så enkelt

som att vara med dig.

Ändå är det komplicerat

för utan vingar,

tar man sig inte fram lätt.

Ändå är det svårt,

för oavsett hur man gör

är tiden oslagbar

och den rinner lätt

genom fingrarna.

Trots att du är här,

går tiden lika fort.

Men jag sparar varje ögonkast

varje kyss, och varje andetag,

djupt inom mig.

Nästa gång jag är ledsen

ska jag plocka fram det underbaraste

jag har inom mig.

Jag ska plocka fram

den korta tid

vi fick ha tillsammans.