Sebastian

Fången i en passiv form
orörlig, oflexibel,
oförmögen att bara vara
att flyta omkring, och känna andra
fången i en mänsklig kropp.

Från att vara något litet
obetydligt och tråkigt,
har jag växt ihop
med själar nära mig.

Jag hör dem där ute
slag mot en ridå av kött
de vill ut, jag vill ut,
alla vill ut, men alla är fast.
I dockor är vi bundna,
fångna i mänskligheten.

I min utveckling
har jag stött på hinder.
I synnerhet rädslan,
en mörk skugga
som ständigt förföljer,
bryter ner, äter upp
förstör.

Oavsett vilken riktning,
oavsett vilken tidpunkt,
har jag känt den.
Den har velat att jag ska gå ensam
den har ned kloroform tystat mig
då mitt ständiga bultande
fått svar.

Speciellt när min docka,
hittat en annan docka,
som den vill vara med.
Med morse kan jag höra,
vad den andra själen säger.
"Vill du vara min vän?"

Det är inte lätt,
när den själen försvinner.
Man lämnas åter igen ensam.
Kärleken, som den så fint heter
är lika lömsk som rädslan,
men ack så mer givande,
och dock så mer tagande.

Jag längtar till den dag,
då jag får lämna denna
lättmanipulerade robot,
vars kretsar är sköra,
vars sinnen lätt övermannas.
När kedjorna bryts,
då kött blir jord,
och jord blir luft.

Jag ska se resterna av min kropp
då jag sakta med stilla svävar iväg.
Då jag bestämmer över mig själv,
då inget förutom Du begränsar mig.

Minns du? Det raspande ljudet,
som köttet framställde,
då vi smekte varandra inuti oss själva.

Minns du? Kärleken vi tog med oss.
Den utan bekymmer och sorg.
Det raspande ljudet som betydde
"jag älskar dig".

-----------------------------------------------

Min ledare, som heter Beata, läste några av mina dikter, och tyckte jag var riktigt bra. Så hon bad mig skriva om min inre resa. Jag vet inte om det blev exakt som hon tänkte sig, och det blev ju inte som jag tänkt mig heller. Men den blev mycket bra tycker jag.

Själva händelsen kan ni ju klura på vart den är tagen ifrån.

Saknar dig <3