Sebastian

Jag är inte singel. Satt och funderade lite på hur det är att vara ensamvarg och kom upp med den här dikten. Jag borde nog skriva lite oftare. Jag är väl mest rädd för mig själv när jag i efterhand läser vad jag skrivit. Varför vet jag inte.

Singel
ihopklisstrad med svart sörja
smält och överkörd
om och om igen

Allt öppnar för da capo
när man blir däckad
och med tusen och åter tusen
av sina fränder man blir bunden

Det är inte lätt att vara singel
man blir nedtryckt i marken
av åtskilliga långtradare
och tvingas att trängas
med alla andra stenade

Singel
en kvadratcentimeter sten
en kvadratcentimeter själ.

Ni får gärna kommentera dikten om ni vill, hur känns det att vara singel egentligen? Fångar jag känslan något?