Sebastian

Skrev två nya dikter i helgen under konfirmandkompislägret. Läs och njut =)

Istider

Var än regnet dansar ner,

blir det inte blötare.

För oavsett storlek på vattendroppe

faller tårarna tyngst.

När dina ord når mina trumhinnor,

tänder de en gnista inom mig.

Min själ sprängs,

och tårarna blir till is.

Nu står jag här,

fastfrusen och ensam.

Okapabell att ta mig loss.

Tiden går, och hjärtat slår.

Kan inte någon,

bara ta min hand

och leda mig över isen.

Led mig ifrån mitt hav av tårar.

Bryt mig loss ur mitt isfängelse.

Visa mig vad kärlek är.

Då kan jag tina och bli varm.

Jag döper dig till Våren,

och mina glädjetårar ska forsa fram.

Varma tårar av kärlek,

ska åter smälta samman min själ,

och göra mig fri.

Fri, och kär.

---

Kung Ingenting

Du gjorde mig till kung.
Jag blev placerad på ett schackbräde,
som du kallade livet.
Ett liv i svart och vitt,
där saker man gör inte går att ångra.

Jag är dömd att ta ett steg i taget,
att alltid få vänta till sist,
att få se nära och kära lämna mig,
en efter en.

Du tog min drottning ifrån mig,
tidigt i mitt liv.
Henne som jag alltid lutat mig mot.
Den enda pjäsen på mitt bräde,
som jag kunnat kalla min mor.

Jag är ensam kvar nu,
för det finns ingen kvinna
jag kan se upp till längre.
Ingen kan ge mig den närhet,
som jag, och varje kung behöver
för att orka kämpa.

Utan mamma, min drottning,
är jag Kung Ingenting.

(Den här är om dig mamma. Jag var "känslomässigt sårbar" i helgen och kom att tänka på hela situationen. Så det är inte så illa som det kanske låter, du vet, bryderier och så. Älskar dig =D)