Sebastian

Troligtvis är du

den enda av sitt slag.

En ensam blomma

på en stor äng.

En ensam människa

vid en tom busshållplats.

Efter några timmar

i det iskalla regnet

inser jag vad jag måste göra.

Du ska inte behöva

gå ensam längre.

Regnet öser ner

och jag ser dig inte,

varken på ängen

eller på busshållplatsen.

Är det så, att jag inte är värd

att få se dig?

Ensam, trodde jag,

för jag såg mig inte omkring.

Jag tittade uppåt, och såg dig

flygandes som en fågel.

Du var fri och lycklig.

Så slutade det att regna.

Solen sken,

molnen försvann.

När jag tittade igen,

såg jag att solen var du.

Du lyser upp min vardag,

och får mig att längta efter dig

om natten.

--------------------------------------------------------------

Så hade man tråkigt igen. Så jag skrev en till dikt till Teres :P