Sebastian

Det känns som om jag inte finns.
När vi satt där på bänken,
sipprandes på vår latte
kändes det som om vi inte visste
vad som skulle hända härnäst.

Men tåget stod där,
och du var tvungen att gå på.
Jag sprang runt,
för att kunna se ditt ansikte
en sista gång.

När mina ögon mötte dina
och jag hörde din röst i telefonen,
kände jag det.
Ett hårt slag i magen,
och tårarna gör sig redo.

Något sliter tag i mig,
och du slet tag i mig.
Jag sprang tillbaka
för att åter låta våra läppar mötas.

När visselpipan ljöd,
såg jag ditt förskräckta ansikte,
och du försvann hastigt in,
och tvingades lämna mig kvar.
Jag bankade förtvivlat på rutan
för att en sista gång få se dig.

Om ändå min kropp kunde smälta,
så jag kunnat ta mig in till dig.
Jag hatar att se dig så där
och inte kunna göra något åt dig.

Det känns som om jag inte finns,
nu när jag sitter här.
Jag sitter här än,
trots att det var år sen du åkte.
Jag ska sitta här,
tills du kommer tillbaka igen.

Jag ska sitta här,
tills jag får dig
och mitt liv,
tillbaka.

----------------------------------------------------------------------------------------

Skrev den här dikten nu. Den handlar om när jag lämnade Katja vid tåget, när hon skulle hem. Jag VET, det är mycket Katja hela tiden, men jag frågar ju henne bara vad jag skriva om. Denna gången var det om oss jag skulle skriva. Tyckte att det här ögonblicket var det som skulle bli bäst =)



Bjuder på denna :D Skulle ta en snygg egobild, vettefan om jag lyckades så bra dock...

Till dig, du som inte vet

var du ska ta vägen

när handen du höll

släppte taget i mörkret

och sprang sin väg.

När modet flyr,

finns det inget vi kan göra.

Vi står kvar på samma plats

tysta, rädda,

för att något ska skrämma en.

När hjälpen väl kommer

står vi bara kvar.

Vi hör ingenting,

för vi vill inte höra.

Vi känner ingenting,

för känseln är försvunnen.

Jag vill inte ta dig från mörkret.

Att tvinga dig vidare

vore som att kasta sig

ut för en klippa.

Du kan aldrig flyga upp igen.

Jag vill ta din hand,

och värma den.

Jag vill stå i mörkret med dig

tills du känner mitt hjärta slå,

tills du hör mina ord.

Tills du hör

"jag älskar dig,

och tänker aldrig lämna dig"



.
Tyckte denna bilden var så fin =) Googla bara ljus i mörkret så finns den där.
Dikten är till Katja. Fick lust att skriva något, så jag frågade om hon ville ha en dikt.
Och det ville hon =)

Om jag fick välja mellan förmågan

att skapa liv, eller rädda liv,

skulle jag vara självisk

för jag vill kunna skapa

något vackert.

Jag vill ha något

som är bräckligt,

som inte kan gå,

som väcker mig mitt i natten

med gälla skrik.

Att kunna ge tröst

åt något hjälplöst,

är som att ge kärlek

till någon man älskar.

Det är det bästa som finns.

Ska vi? Eller ska vi inte?

Ska vi skapa, eller ska vi rädda liv,

och inte kunna ge oss själva

en ny chans, i en annan kropp?

Låt oss vara själviska.

Låt oss ha barn.


Mitt kusinbarn Yohanna =) Hon är väldigt söt hon. Kommer någon ihåg Mon Chichi?
Hon är galen i de små aporna. Här härmar hon en. Kommer snart få ett till kusinbarn! =)

Varje gång man träffar någon

faller löven gula från träden,

de faller för att ge plats

åt de nya skott

som skjuter fram.

Oavsett årstid

kan man lita på

att kärleken grönskar,

och att solen ger

den värme den behöver.

Varje gång jag träffar solen

fylls jag åter av livslust,

för när hon ler

står tiden still,

och jag kan andas in

hennes kärlek.

Något så underbart,

som en sol som alltid skiner.

Något så underbart,

som du.

---------------------------------------

Skrev den till Katja. Vi fick så lite tid tillsammans. Det är orättvist. Man vill träffas oftare, men 50 mil är mer än vad man tror. Ska kämpa för att det ska bli ändring på det =)


Hösten är här. Träden brinner, och endast askan faller till marken. Snart kommer vintern med all dess kyla, snö, karghet och fruktlöshet. Man kan bara längta till våren, då naturen likt fågel Fenix, reser sig upp ur sina kvarlevor, och åter börja blomstra.

Fången i en passiv form
orörlig, oflexibel,
oförmögen att bara vara
att flyta omkring, och känna andra
fången i en mänsklig kropp.

Från att vara något litet
obetydligt och tråkigt,
har jag växt ihop
med själar nära mig.

Jag hör dem där ute
slag mot en ridå av kött
de vill ut, jag vill ut,
alla vill ut, men alla är fast.
I dockor är vi bundna,
fångna i mänskligheten.

I min utveckling
har jag stött på hinder.
I synnerhet rädslan,
en mörk skugga
som ständigt förföljer,
bryter ner, äter upp
förstör.

Oavsett vilken riktning,
oavsett vilken tidpunkt,
har jag känt den.
Den har velat att jag ska gå ensam
den har ned kloroform tystat mig
då mitt ständiga bultande
fått svar.

Speciellt när min docka,
hittat en annan docka,
som den vill vara med.
Med morse kan jag höra,
vad den andra själen säger.
"Vill du vara min vän?"

Det är inte lätt,
när den själen försvinner.
Man lämnas åter igen ensam.
Kärleken, som den så fint heter
är lika lömsk som rädslan,
men ack så mer givande,
och dock så mer tagande.

Jag längtar till den dag,
då jag får lämna denna
lättmanipulerade robot,
vars kretsar är sköra,
vars sinnen lätt övermannas.
När kedjorna bryts,
då kött blir jord,
och jord blir luft.

Jag ska se resterna av min kropp
då jag sakta med stilla svävar iväg.
Då jag bestämmer över mig själv,
då inget förutom Du begränsar mig.

Minns du? Det raspande ljudet,
som köttet framställde,
då vi smekte varandra inuti oss själva.

Minns du? Kärleken vi tog med oss.
Den utan bekymmer och sorg.
Det raspande ljudet som betydde
"jag älskar dig".

-----------------------------------------------

Min ledare, som heter Beata, läste några av mina dikter, och tyckte jag var riktigt bra. Så hon bad mig skriva om min inre resa. Jag vet inte om det blev exakt som hon tänkte sig, och det blev ju inte som jag tänkt mig heller. Men den blev mycket bra tycker jag.

Själva händelsen kan ni ju klura på vart den är tagen ifrån.

Saknar dig <3

När natten är kall

och alla stjärnor blottar sin skönhet

finns det någon

som bara genom sin existens

överbevisar all skönhet.

Som ett opålitligt och hårt hav

vars vågor sväljer skepp

och nöter sönder bergsväggar,

så är hennes lockiga hår.

Likt vår egen stjärna Solen,

vars strålar både värmer

och lyser upp

så är hennes leenden.

När natten är mörk

och alla stjärnor lyser klart

finns det något

som bara genom sin existens

ger ljus i det svarta.

Månen glimtar till på himlen,

likt dina ögon glimtar till

när våra blickar möts.

Det sägs att skratt lättar hjärtan

det säger inte jag.

För mitt hjärta flyger iväg,

då jag hör hennes skratt.

Varför ska du då dricka ditt gift,

kära Julia?

---------------------------------------------------------

Såg en pjäs på lägret som en grupp från Tynnered satte upp. Pratade lite med dem efteråt, och det visade sig att pjäsens Julia gillade poesi. Så jag skrev denna till henne. Behöver jag säga att hon tyckte om den? =)

Att åka från någonting

som står i lågor,

och skriker mitt namn,

och längtar efter min röst

är som att dö, från livet.

Ju längre ifrån dig jag är

ju längre ifrån lycka är jag,

för inget är så enkelt

som att vara med dig.

Ändå är det komplicerat

för utan vingar,

tar man sig inte fram lätt.

Ändå är det svårt,

för oavsett hur man gör

är tiden oslagbar

och den rinner lätt

genom fingrarna.

Trots att du är här,

går tiden lika fort.

Men jag sparar varje ögonkast

varje kyss, och varje andetag,

djupt inom mig.

Nästa gång jag är ledsen

ska jag plocka fram det underbaraste

jag har inom mig.

Jag ska plocka fram

den korta tid

vi fick ha tillsammans.

I höst

faller alla tunga beslut

som trädens löv;

gula och förvittrade

ner mot marken.

En skugga sträcker sig

över allt som kan tänkas

leva;

kärlek, glädje,

och får istället stå i skymundan

för sorg.

För varje liten centimeter

som både löv och skugga täcker

faller en tår, ner från

någons kind,

och sorgen ligger tyngre

än den tjocka dimma

som bildas när kallt

kämpar mot varmt.

Tyvärr vinner kallt,

och så kommer det alltid att vara.

Rädsla vinner över kärlek,

hat vinner över vänskap.

Det enda vi kan hoppas på

är något underbart.

Något som våren.

Jag lägger mig på kvällen

efter en dag som

i mina ögon var dålig.

En dag som slet i mig,

och ryckte loss all ork.

Min säng är mjuk

och vill krama mig.

Jag godtar erbjudandet,

och slänger mig i den

och låter den sluka mig.

När jag som bäst

ligger där

och försöker sova,

känner jag det.

Doften av din parfym.

Det enda lilla på hela dagen,

som gjorde mig glad,

var när jag kände

din parfymdoft

på kudden.

Då minns jag dig,

jag minns hur mycket

jag faktiskt tycker om dig

och saknar dig.

Vad ska man göra,

då man träffar någon

som får en att le

oavsett om det inte

är menat så,

men redan håller någon

i handen?

Det är som att byta skepp

på ett stormande hav

där vågorna dödar

och påminner om

att man är så väldigt liten.

För när man står

vid relingen

håller ut sin arm,

skär sig,

och låter blodsdropparna

sprida sig mot den

så tomma vattenytan,

kan man ju aldrig tänka sig

att hela havet ska resa sig

och ta med sig själen ner.

Så går det

när man litar på någon.

Man tänker att några droppar

av min hemlighet,

ska väl inte skada.

Men vänta och se.

Snart kommer havet

av slag och sparkar tillbaka mot dig

likt en tsunamivåg

som dränker allt hopp om liv.

Bara för att tjejen du är kär i

sitter på fel skepp.

HUr säger man
till någon man älskar
att man inte längre är kär
utan att göra den personen
illa?

Det är väl som att säga
till ett litet barn
att pappa är död
och kommer aldrig hem.

Man vill gärna vara
men det gör ont,
och varje gång jag går hem
ångrar jag
att jag inte gav dig en kyss.

Det finns ingenting
som kan ursäkta den jag är
och det finns ingenting
som kan ta ifrån dig
att du är det bästa
som någonsin hänt mig.

Jag vill ha dig kvar
för utan dig
är det jag som vissnar.
Och jag vill inte heller
att du ska vissna.

Jag hoppas att våra tårar
kan vattna det träd
som kommer att bli värdens
vackraste vänskap.