Partial
nor is there only
Something is never singular
and it can not be alone.
The world is based
on dualities
It is what we feed
our truth with
and it is how we
bury our lies.
It's wrong.
We never dislike
our soulmate
We just like the
neighbor woman better.
Nor do we turn off
the light
We just turn on
the darkness.
And when someone
drives a pole
through your heart,
you realise that
you live in a partial world.
A partial heart
discriminates,
a partial heart
corrupts.
Så mycket skit man kan uppleva från vissa människor.
Pappa lagade en god påskmiddag idag i alla fall :)
Snart klar med skolan, ska försöka se till att få igång diktskrivandet på allvar.
Trevlig helg :)
Singel
Singel
ihopklisstrad med svart sörja
smält och överkörd
om och om igen
Allt öppnar för da capo
när man blir däckad
och med tusen och åter tusen
av sina fränder man blir bunden
Det är inte lätt att vara singel
man blir nedtryckt i marken
av åtskilliga långtradare
och tvingas att trängas
med alla andra stenade
Singel
en kvadratcentimeter sten
en kvadratcentimeter själ.
Ni får gärna kommentera dikten om ni vill, hur känns det att vara singel egentligen? Fångar jag känslan något?
Helplessness
if they know that they
always would wake up
falling
through damp air
towards an unseen destination
You are running
in the dark, which chases you
while the trees are laughing
and the moon sit idle by
inspecting
as you slowly, slowly
get fatigued
You are in love
and your emotions
are not just yours to command.
You are but a mere marionette
to someone elses will
Death beckons you.
It wants your breath
which is damp from the mist
exhausted from the darkness
and filled with tears.
If you got to choose,
would you stop falling,
stop running,
stop loving,
or do you fear that doing the opposite
is worse?
Are you helpless?
Frågade en kompis om ett ämne, fick hjälplöshet och skrev ihop den här dikten på 10 minuter blankt. Poetryslam kanske?
Ivy
den hjälper mig klättra,
och att alltid sträva
efter det allra bästa
den knyter mig fast,
i dens och mina rötter,
får mig att längta
den slingrar sig runt,
blir omöjlig att hindra,
kväver mig sakta
Murgröna,
vad som än händer
kommer den alltid finnas där,
fastväxt i mitt sinne,
kramandes mig.
Vad händer yao?
Så blå-grå så
Att ta till flykt
när livet vänder vinden
mot ditt ansikte
och tårar dina ögon
gör mig så ledsen så.
Sen barnsben man lär sig
att när det blåser hårt
ska man aldrig ge sig ut
på böljan blå.
I botten på flaskan
är färgen aldrig den samma.
Ena dagen svart,
andra dagen vit
och efter fyllan lite suddigt grå.
Att ta tillflykt
till en kropp utan huvud,
vare den av kött eller glas,
gör ens självrespekt så ledsen så.
Hjältinna
var du en hjältinna,
mäktig och vacker som få.
Jag gav dig livet åter
på toppen av en staty.
Du sa "vacker utsikt"
och tittade på mig.
Du planterade en dröm
om att få kliva in i en värld
där inget kan definieras,
där det finns känslor.
Och som på en räls
fick jag dig i min famn.
Jag kunde inte sluta gråta
men min saga lever än.
Hjältinna är du,
mäktig och vacker som få.
Du gav mig livet åter,
från botten av min avgrund.
Du gav mig drömmen åter,
om att min saga
kan få ett lyckligt slut.
Hjätinnor existerar.
Jag saknar min flickvän. Skrev dikten som respons på mina känslor för tillfället. Klockan är mycket och jag ska jobba imorrn.
Allting smälter
som går att ta på?
Den finns på alla iris,
och hålls i alla händer.
Den syns på stan
och i tidningar,
men inte mellan
två människor.
Att se någon i ögonen
och djupt ångra allt,
att förstå att man någonstans
tagit ett steg
för långt eller kort
är som att hålla i en isbit.
Man gör sitt bästa
men oavsett vad man gör
kommer allt smälta bort.
Man gör vad man kan
men oavsett vad man kan
kommer allt att försvinna.
Mellan två människor
har hoppet dött,
och min hand är blöt och kall.
Fel destination
som ska ta henne mot kärleken.
Någonstans i ett insnöat Sverige
lurar faran dold under skinnet.
Kärlek är inte målet,
målet blir vår död.
Resan mot målet är det som ger oss hopp.
Och med ett gnissel bytte hon spår.
Hon förstår att resan har en destination.
Det finns inga utvägar.
Stationerna viner tyst förbi,
och sömnen blir drömmen.
Hjärtat klappar hårdast sista milen,
innan perongen blir dess död.
Livet är slut,
för där står du,
med öppen famn.
Det var ett tag sen som jag skrev något nu. Ska försöka producera lite oftare och kanske lite bättre med.
Förövrigt flyter livet i Stockholm på. Skolan går bra (även om kursen vi har nu är något komplicerad).
Morfar dog för en vecka sedan. Det var ganska tungt att höra, men samtidigt inte oväntat. Han fick leva länge, och han dog i frid, vilket gör det lite lättare för sorgearbetet. Vila i frid Tage!
Dagens låt: Kent - Vinternoll2
När man väntar
Tiden känns frusen.
Så är det alltid
då man väntar.
Och man känner sig maktlös,
för man vet att en timme är 60 minuter,
3600 sekunder, en evighet.
Jag önskar att jag
kunde få spara dessa sekunder
till något bättre.
Jag önskar ett ögonblick
i dina ögon,
några minuter inuti dig,
en stund i din famn,
och en evighet med hela dig.
Att spara en timme är omöjligt,
att drömma om dig,
i en timme,
är olidligt,
att vara en timme med dig
är oförglömligt.
Att tycka om dig är evigt.
Tiden är frusen,
men så ska det vara
när man väntar.
Avstånd
Det finns få saker
som är tystare än en viskning.
Men när något inom en går mitt itu,
och tårarna börjar rinna,
först då får man uppleva äkta tystnad.
En tår rullar ömsom snabbt och hänsynslöst,
ömsom långsamt och bitande.
Ibland är de många,
ibland är de få.
Min nallebjörn är blöt.
För vad annars kan jag krama,
när du ej är här.
Vad annars ska trösta mig,
när du ej är här.
Jag vill sova,
men mina ögon svider.
Öppna och stängda
bränner tårarna dem,
och håller mig vaken.
Jag tänker på dig.
Du kanske sover,
du kanske drömmer,
du kanske gör som jag.
Jag önskar att jag kunde höra dig.
Men jag hör ingenting.
Inte ens en viskning.
Saknar dig Ulrika Eleonor Nilsson <3
Experiment
Du är vatten som lever.
I olika former
försöker du ta dig in
i mig
och dränka mig.
Jag sluter ögonen,
men det spelar ingen roll.
Jag är redan på botten,
där trycket
håller mig fången.
Jag kan inte andas,
för då spränger
du mig inifrån.
Jag kan inte se,
för det enda jag skulle se
vore dig.
Du är kall,
genomskinlig,
och svekfull.
Din stil är alldeles
för vågad.
Du är vatten.
Du är regnet.
Du är isen.
Du är regnbågen.
Du är allt vacker som finns,
samtidigt är du
det värsta som någonsin hänt mig.
Blå.
Det är min färg.
Jag kommer aldrig bli mig själv igen,
jag kommer aldrig att nå ytan
innan du trängt igenom,
fyllt mig med hat,
för att sedan låta mig flyta iväg.
Jag ruttnar långsamt,
de flesta gör sitt bästa
för att föda på mina rester.
Det jag än gång var
är nu bara ett kranium
på någon skräpig sandstrand.
Någon är glad över att denne för häxbesök över påsk ^^
Återhämtad
08-03-01
Vinden i min rygg
Inte för att jag vet något om dig,
men du för mig på ett speciellt sätt.
Över det som ögat ser,
förbi det örat hör,
och långt bortom all känsel och doft.
Något som luft,
du sveper om mig med kyla
för att jag ska hålla värmen.
För att jag ska vara lagom het,
bara så du inte bränner dig.
Jag vet inte var jag är,
vilken värld jag tillhör
eller var mina fötter går.
Jag litar på dig,
och låter mig föras vidare.
När jag tänker efter,
vet jag väldigt mycket om dig.
Jag behöver bara minnas det,
bara minnas hur framtiden ser ut.
Du är vinden i min rygg.
08-02-20
Två dikter skrivna.
Slaget
Varje slag i dimma
behöver sin stupade hjälte.
Annars vore ju hela poängen
med att bråka om ingenting
helt orelevant.
Varje verbalt slag
har för avsikt att träffa käken,
men så sant som det är sagt;
de missar,
och träffar hjärtat.
Du får mig att känna mig nerslagen.
Jag är kraftlös för dina handlingar,
jag orkar inte stå upp
för varken mig själv
eller mina vänner.
Jag vet inte åt vilket håll
jag ska skrika.
Jag vet bara att du är där
någonstans i den tjocka dimman.
Tio fingrar upp till Gud
Stolen, sängen, golvet,
allting finns där,
allting rör sig
på min näthinna
men vad gör inte det.
Mina händer är bundna,
och vart jag än går,
vad jag än gör,
känns det som om,
tio fingrar styr mitt liv.
Det finns fyra dörrar,
men bara en utväg,
det finns så många saker,
men bara en utväg.
Varken stolen, sängen
eller golvet hör mig.
Det enda jag vill göra
är att kasta ut allting
genom fönstret,
sätta mig i ett hörn,
och låta tio fingrar
styra mitt liv.
08-02-17
Till Ullis
Du sover,
men du känner det.
I dina drömmar finns det,
och det påminner dig hela tiden
om att du är lycklig.
För oavsett om du kan
ta på det eller inte
känns det ändå som
en varm hand
som håller på din kind.
Rodnaden,
som får allt att kännas overkligt.
Likt då kinderna är varma,
och näsan är kall.
För trots att det är kallt
håller du, och någon annan
dig varm.
Du, och någon
i dina drömmars värld.
Hoppas de går att läsa =)
Sanning
Var har jag varit,
och var är jag på väg?
Vilken väg gled jag av,
och var börjar jag igen?
När man mister den
som står en närmast,
är allt plötsligt
så svårt att förstå.
Jag förstod ingenting.
Jag vet inte ens
om jag var vid liv.
Men så en natt.
Det är inte förrän man ser
sin skugga i Månens ljus
som man kan minnas
vem man egentligen är.
Jag gled av min väg,
men är på fötter igen.
Jag gled av min väg,
men nu minns jag
vem jag är.
Månen är bara så underbar, inte sant?
Istider & Kung Ingenting
Istider
Var än regnet dansar ner,
blir det inte blötare.
För oavsett storlek på vattendroppe
faller tårarna tyngst.
När dina ord når mina trumhinnor,
tänder de en gnista inom mig.
Min själ sprängs,
och tårarna blir till is.
Nu står jag här,
fastfrusen och ensam.
Okapabell att ta mig loss.
Tiden går, och hjärtat slår.
Kan inte någon,
bara ta min hand
och leda mig över isen.
Led mig ifrån mitt hav av tårar.
Bryt mig loss ur mitt isfängelse.
Visa mig vad kärlek är.
Då kan jag tina och bli varm.
Jag döper dig till Våren,
och mina glädjetårar ska forsa fram.
Varma tårar av kärlek,
ska åter smälta samman min själ,
och göra mig fri.
Fri, och kär.
Kung Ingenting
Du gjorde mig till kung.
Jag blev placerad på ett schackbräde,
som du kallade livet.
Ett liv i svart och vitt,
där saker man gör inte går att ångra.
Jag är dömd att ta ett steg i taget,
att alltid få vänta till sist,
att få se nära och kära lämna mig,
en efter en.
Du tog min drottning ifrån mig,
tidigt i mitt liv.
Henne som jag alltid lutat mig mot.
Den enda pjäsen på mitt bräde,
som jag kunnat kalla min mor.
Jag är ensam kvar nu,
för det finns ingen kvinna
jag kan se upp till längre.
Ingen kan ge mig den närhet,
som jag, och varje kung behöver
för att orka kämpa.
Utan mamma, min drottning,
är jag Kung Ingenting.
(Den här är om dig mamma. Jag var "känslomässigt sårbar" i helgen och kom att tänka på hela situationen. Så det är inte så illa som det kanske låter, du vet, bryderier och så. Älskar dig =D)
Förlåt, herr Lieman
En kall vind,
och sex klockslag senare
bryter sig himlen loss
och faller isär,
och ljudet av glassplitter
får bli min melodi.
När någon går
genom vita salar
så sterila.
Med ljudet av kallt stål
mot kaklat golv,
blöder jag tårar.
I mörkrets värld
är alla välkomna,
till Himmelen
kommer endast få.
Fryser du än?
Genom sista korridoren,
genom sista andetaget,
glider Döden iväg
och lämnar kvar
något som kämpat
ett helt liv,
för att få dö.
Förlåt herr Lieman,
men du är sen.
Jag vred om din klocka
när du sov,
för att änglarna skulle hinna först.
------------------------------------------------------------
Jag är bara rädd :(
